I slutet på andra veckan på min semester började Pepper må ganska bra och humöret var på topp. Inga klor ramlade av eller blödde. En hel månad var allt toppen. Tills en dag förra veckan då min mellan dotter ringde mig till jobbet och sa att Pepper hade börjat slicka på en klo. Vi satte på en strumpa på den tassen. Samma dag var Pepper helt mat fixerat och då råkade han slå i tassen i ett bordsben och så det började spruta blod. Vi stoppade blodet med ett bandage omlägg och dagen efter var vi tvungna att återigen uppsöka veterinären för 18:de gången i år.
Efter att Pepper har tappat alla klorna och dem har växt ut igen, var det dags för en av dem nya klorna som inte är i samma skick att ramla av. Både Pepper och vi blev deppiga skulle vi gå igenom denna smärtsamma plåga igen. Vår fundering var hur mycket plåga och smärta är det värt att ge Pepper. Vad finns det för hopp?
Innan denna klon lossade hade veterinären sagt att nu hade dem gjort allt dem kunde för hans sjukdom. Det fanns inget nytt att tillsätta. Dem orden gjorde att jag fick ont i magen. Jag vet inte om jag skulle klara av att avliva mitt barn för så nära är Pepper för oss. Skall jag vara tvungen att döda mitt barn för att det inte finns någon mer att göra åt hans lidande!!! Tyvärr har veterinärerna inte tillräckligt med kunskaper om sjukdomen SLO.
Men så fick jag kontakt med Linda en tjej som också har en Rhodesian Ridgeback som har drabbats av SLO. Lindas hund Caesar fick sjukdomen 2010 han har gott igenom de stadier som min hund har gjort. Det var så enormt skönt att prata med någon som har gått igenom samma sak och jag fick mycket tips. Hennes hund hade hon behandlat med Alovera och han hade inte tappat någon klo på ett 1/2 år och mådde mycket bra nu. Jag har nu beställt Alovera Gelly på Lindas Webbshop. Linda har en blogg där hon delar med sig av Caesars SLO sjukdom, läs inlägget:http://djungelkattenskeaton.wordpress.com/slo/
Nu väntar jag på min Alovera produkt så jag kan börja behandla Pepper. Linda fick mig att vakna upp angående depressionerna som både vi och Pepper får. Även om vi känner oss ledsna och deprimerade får vi inte visa det för Pepper. Istället måste vi peppa honom för att han skall få livsglädje. Livsglädje behövs för läkeprocessen och för att Pepper skall må bättre.
