Vi har haft en helg med sorg. För i torsdags eftermiddag avlivade vi vår hund Pepper som blev 10,5 år. På bloggen har jag en hel serie om Pepper från den dagen han flyttade hem till oss. Se flicken "Vår hund Pepper". Pepper som var familjens älskling.
Det gör så ont att mista en kär familjemedlem. Anledningen att vi var tvungen att låta honom somna in var att han knappt kunde gå. Pepper har haft ont i ryggen och han har haft skakningar i bakbenen sedan något år tillbaka. Den åkomman har han ätit Parkingsson medicin för. Men efter vi hade firat sonens 18 år kalas hemma i trädgården fick Pepper ont i höger framben. Detta lättade och såg ut att försvinna efter några dagar. Men två veckor senare när han sprang längst staketet efter en hund som han var förtjust i återkom problemet igen. Först bara direkt efter ansträngningen och sedan varje gång han skulle resa sig efter viloläge. När vi kom hem efter jobbet 2 dagar senare kunde han knappt gå. Jag bestämde mig då för att vara hemma dagen efter för att se hur det utvecklade sig. Vi var redan då bereda vad detta kunde leda till. Hela dagen såg jag att Pepper led och hade smärtor av sin skada. Mer medicin ville vi inte sätta in. Han var en gammal hund och hade sina krämpor sedan tidigare.
Vid 6 års ålder drabbades han av SLO klolossning som sedan har lagt sig med hjälp av Alovera gel och licensprepparatet Trental. Vid 9 år ålder började ryggen och höften krångla. Det kändes som ett bra beslut vi tog. Även om det är smärtsamt i hjärtat för oss, så vet vi att Pepper har det bra nu, att han slipper att ha ont mera.
Varför jag säger detta är att jag tror på ett liv efter döden. Och jag kan känna att han är kvar hos oss fast jag inte kan se honom eller höra hans svans piska i soffan när jag går förbi. Men ändå känner jag mig iakttagen som att han fortfarande ligger där i soffan och följer mig med blicken som han alltid gjorde.
Jag har fortsatt att gå promenader. Det är en rutin som är inmatad som jag trivs med trots att jag inte har ett koppel att hålla i så är detta mitt sätt att motionera. Jag har dessutom lagt på längre sträckor. Trots att jag inte har något koppel att hålla i så känner jag att han är med mig på promenaden. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta och han kommer vara med mig visa stunder framöver och sedan när mitt sorgarbete är över kommer han säkerligen komma mellan varven och titta till mig. Detta har jag upplevt tidigare när mina farmor och farfar gick bort.