I dagens helgutmaning vill jag dela med mig av mina reflektioner över stress sjukdomen som jag i dag är frisk från.
I ett tidigare inlägg berättade kunde du läsa om hur jag ramlade ner i det djupa hålet, Det djupa hålet och den långa trappan. I dagens inlägget vill jag förmedla känslan av att hamna där. Jag vill börja med att tillägga att det ser ut olika för varje person. Jag tror det beror på hur/vad som orsakade att du blev utbränd eller "Gick in i väggen".
Detta var andra gången jag drabbades. Första gången för 10 år sedan, blev jag återställd ganska fort. Men jag minns känslan som i går. Jag stod och lagade mat och tankarna landade i "det där" som var så kränkande på min dåvarande arbetsplats. Tårarna började strömma ner från ansiktet och jag var otröstlig. Så höll det på i 14 dagar. Jag fick snabbt hjälp hos en kurator med samtal 1 gång i veckan. Därefter byte jag arbetsplats åren gick vidare. Men så hamnade jag på en arbetsplats som jag aldrig skulle ha satt min fot på.
Hamnade i en liknande kränknings situation men ändå så olika. Det här var så mycket större och tillsammans med detta levde jag under stressande förhållande med långa arbetsdagar, lång resväg. Små varningssignaler fick jag innan jag stupade som jag dock inte ville lyssna på för jag var ju livrädd att hamna där igen! Redan första sjukskrivnings dagen besökte jag läkaren för att få hjälp på direkten. Jag hade tur och fick en läkare som förstod mig.
Precis som förra gången jag drabbades, grät jag i 14 dagar. Men skillnaden var att jag hade flera vänner som tröstade mig och som hjälpte. mig att tänka vidare. Vänner och en man som kämpade för att jag skulle hitta nya väggar och se ljust på framtiden.
Det som var mycket värre denna gången var att jag inte klarade att laga mat. Kan säga att jag älskade att laga mat innan och lagade god mat. Då kunde jag inte ens koka potatis för jag glömde sätta på klockan och köttet blev hårt, smaklöst och bränt. Jag tappade matlusten helt! Jag åt när magen började skrika. Då stoppade jag i mig något, men kände inte vad det smakade. Magen slutade i alla fall att kura och förra oväsen.
Jag som älskade att planera och storhandla kunde inte ens planera för en dag. Det var som hjärnan gick på halvfart. Detta tog mig nog hårdast att jag inte kunde fungera som innan. Saker som var självklara hade blivit ett hinder. Minnet var en av dem delarna som också blev hårt drabbat. Jag hade stora minnesluckor. Jag tränade själv upp minnet genom att spela barn memory på mobilen. Detta var mycket effektivt. Jag minns den första lyckliga dagen då jag började minnas igen. Jag måste berätta detta om denna trasiga lucka som blev hel.
"Samma vecka som jag rasade kom en lapp från vägverket om förnyelse av mitt körkort. Jag lade lappen på ett ställe jag inte brukar lägga viktiga lappar. Vilket gjorde att jag inte kunde se lappen. Och när minnet försvann fanns inte minnet kvar att det hade kommit någon lapp om förnyelse. En veckor innan sista datumet för inlämningen var jag på apoteket. Hämtade medicin o när jag då skall visa upp mitt leg körkortet är det precis som någon knackar på mitt huvud. Jag hajar till det är något med körkortet? Något som jag måste komma i håg? Vad? Jag håller det framför mig och ser datumet. Oj! Hur skall jag hinna ta foto och få det godkänt innan slutdatumet. Mitt i juli månad. Dem kanske har semester stängt!! Jag rusar hem och letar upp lappen och han att få ut körkortet innan slutdatumet. Men det var på håret".
En annan bit som har varit svår att komma över det har varit energi och orken. Detta var värst när hjärnan började läkas då hade inte kroppen läks. För att få upp energin hade jag ett schema som jag följde varje dag med blandade fysiska aktiviteter, sittande aktiviteter och vila med meditation. Meditation var något jag lärde mig i samband med min sjukdom. Det är något som hänger kvar än i dag.
Det som fortfarande fungerade i min hjärna var min hobby att skapa och handarbeta. Jag säger bara vilken tur! För det har varit en del av min rehab, lika så att blogga. Jag var mycket aktiv i mitt bloggande under denna tiden. Många som jag har pratat med som har drabbats av samma sjukdom har haft svårt med folksamlingar. Men de problemet har inte jag haft. Jag har mått bra av att vistas på platser i stora grupper. Men det har tagit mycket energi och kraft.